det är svårt att ta farväl
Ja mina vänner, detta var nog den mest känslorika söndag
jag varit med om på riktigt länge, okej att söndagar vid många tillfällen
faktiskt är allmänt jobbiga och störande, vad finns söndagar till för egentligen i bortsett
från att det är en ''vilodag''?
Hur som haver, dagen började med att jag vaknade bredvid Sebastian, dock blev jag mindre glad när
jag såg att det inte var sol utanför, men det kvittar. Så länge jag får vara i hans tillvaro känner jag mig trygg.
Du gör mig verkligen lycklig, något jag aldrig tidigare upplevt på det sättet.
Vid ett snåret började jag sakta men säkert dra mig hemåt, sång och avskeds arrangemang för Gunnel (dvs min sånglärare sen ca 6 år sedan tillbaka om inte mer). Vilket faktiskt kändes som en lättnad på sätt och vis, nu får hon tillfälle att kunna utveckla sina kreativa sidor & gå vidare, möta nya utmaningar och äventyr.. trodde jag.
Själva sången gick utmärkt bra, fick saftigt mycket beröm av publiken, hördes från alla håll och kanter att det verkligen hade berört. Det kändes ju skönt att höra, men det var inte riktigt på mig själv jag fokuserade nu, nu var det dags att ta farväl. Talet inleddes av en utav Gunnels kollegor hon jobbat med i totalt 8 år.
Det var vackert och många vettiga meningar uppkom, om just henne som person osv.
Hon är verkligen speciell. Jag kände hur ögonen fuktades men jag trodde inte det skulle bli mer än så, nej.
När tillfället kom till akt med kramandes, brast jag. Jag kunde inte hålla emot någonting överhuvudtaget.
Känslan av att få saker bekräftat som man aldrig trodde skulle inträffa, faktiskt gör det, är hemskt.
Jag är van vid att veta att hon är inne i kyrkan varje dag, spelar piano och lägger ner otroligt mycket tid på många körer hon arrangerar. Det skall vara så. Hon skall ringa mig och be mig komma in och sjunga lite med henne, höra hur min röst utvecklats för varje gång. Hon skall ringa mig när hon behöver hjälp med saker.
Förändringar i vardagen kommer att ske, det känns bedrövligt rent ut sagt. Jag känner tomheten redan nu.
Att säga farväl till en vuxen människa som sett en både i vårt och torrt i många många år, som lärt en allt den kan för att det endast skall gå bra för en själv, är inte det lättaste. Den tryggheten vill man fortfarande bära med sig.
Jag och min lärare och gått igenom många både jobbiga och roliga stunder tillsammans, alltid tillsammans.
Jämt har hon ställt upp när jag bett henne.
Vi båda två ser hur vi själva har utvecklats, jag med min röst och dig med din gåva och det är endast din förtjänst.
Det är inte lätt att veta att nu skall denna otroligt begåvade människa ta ytterligare ett steg i livet, möta något annat och färskare. Vad jag vill att du skall veta Gunnel, är att varje gång jag ställer mig och låter mina stämmband flöda, verkligen förvånadsvärt märker hur min röst utvecklats för varje gång det sker, kommer jag alltid att tänka: det är tack vare dig, utan dig hade jag aldrig varit så långt på min väg som jag är nu. Tack för hjälpen för att du utvecklat mig själv som person.
Jag minns inte första gången jag mötte dig, det är för längesedan för att minnas, hade det mötet aldrig skett så hade jag aldrig varit den jag är idag. Och så tacksam för att jag har en sån komplicerat bra gåva, som många velat ha, att bära med mig som du byggt upp.
Du kan fortfarande ringa mig, när som helst, jag kommer ställa upp.
För du har ställt upp på mig.
Lycka till i framtiden.
Din lärling
i made it
i made it
att låta toner rinna rikligt är det bästa sättet att visa sina verkliga känslor på.
- beatricegabrielleglimberg
jag varit med om på riktigt länge, okej att söndagar vid många tillfällen
faktiskt är allmänt jobbiga och störande, vad finns söndagar till för egentligen i bortsett
från att det är en ''vilodag''?
Hur som haver, dagen började med att jag vaknade bredvid Sebastian, dock blev jag mindre glad när
jag såg att det inte var sol utanför, men det kvittar. Så länge jag får vara i hans tillvaro känner jag mig trygg.
Du gör mig verkligen lycklig, något jag aldrig tidigare upplevt på det sättet.
Vid ett snåret började jag sakta men säkert dra mig hemåt, sång och avskeds arrangemang för Gunnel (dvs min sånglärare sen ca 6 år sedan tillbaka om inte mer). Vilket faktiskt kändes som en lättnad på sätt och vis, nu får hon tillfälle att kunna utveckla sina kreativa sidor & gå vidare, möta nya utmaningar och äventyr.. trodde jag.
Själva sången gick utmärkt bra, fick saftigt mycket beröm av publiken, hördes från alla håll och kanter att det verkligen hade berört. Det kändes ju skönt att höra, men det var inte riktigt på mig själv jag fokuserade nu, nu var det dags att ta farväl. Talet inleddes av en utav Gunnels kollegor hon jobbat med i totalt 8 år.
Det var vackert och många vettiga meningar uppkom, om just henne som person osv.
Hon är verkligen speciell. Jag kände hur ögonen fuktades men jag trodde inte det skulle bli mer än så, nej.
När tillfället kom till akt med kramandes, brast jag. Jag kunde inte hålla emot någonting överhuvudtaget.
Känslan av att få saker bekräftat som man aldrig trodde skulle inträffa, faktiskt gör det, är hemskt.
Jag är van vid att veta att hon är inne i kyrkan varje dag, spelar piano och lägger ner otroligt mycket tid på många körer hon arrangerar. Det skall vara så. Hon skall ringa mig och be mig komma in och sjunga lite med henne, höra hur min röst utvecklats för varje gång. Hon skall ringa mig när hon behöver hjälp med saker.
Förändringar i vardagen kommer att ske, det känns bedrövligt rent ut sagt. Jag känner tomheten redan nu.
Att säga farväl till en vuxen människa som sett en både i vårt och torrt i många många år, som lärt en allt den kan för att det endast skall gå bra för en själv, är inte det lättaste. Den tryggheten vill man fortfarande bära med sig.
Jag och min lärare och gått igenom många både jobbiga och roliga stunder tillsammans, alltid tillsammans.
Jämt har hon ställt upp när jag bett henne.
Vi båda två ser hur vi själva har utvecklats, jag med min röst och dig med din gåva och det är endast din förtjänst.
Det är inte lätt att veta att nu skall denna otroligt begåvade människa ta ytterligare ett steg i livet, möta något annat och färskare. Vad jag vill att du skall veta Gunnel, är att varje gång jag ställer mig och låter mina stämmband flöda, verkligen förvånadsvärt märker hur min röst utvecklats för varje gång det sker, kommer jag alltid att tänka: det är tack vare dig, utan dig hade jag aldrig varit så långt på min väg som jag är nu. Tack för hjälpen för att du utvecklat mig själv som person.
Jag minns inte första gången jag mötte dig, det är för längesedan för att minnas, hade det mötet aldrig skett så hade jag aldrig varit den jag är idag. Och så tacksam för att jag har en sån komplicerat bra gåva, som många velat ha, att bära med mig som du byggt upp.
Du kan fortfarande ringa mig, när som helst, jag kommer ställa upp.
För du har ställt upp på mig.
Lycka till i framtiden.
Din lärling
i made it
i made it
att låta toner rinna rikligt är det bästa sättet att visa sina verkliga känslor på.
- beatricegabrielleglimberg
Kommentarer
Trackback
