Resefeber !

Ja mina vänner, det är nog det ordet som cirkulerar runt i huvudet på mig ständigt nu.
Jag är nervös och orolig över att den tragiska händelsen skall upprepas iår igen
på samma ställe.
Jag tror aldrig jag tagit upp det faktiskt, men jag var där för exakt två år sedan,
då både jag och mamma beställde tid för en ''behandling'' som hette Hamamband vilket inne bär en rejäl helkroppsskrubbning. Det var otroligt härligt och avkopplade, man kände sig som en orm som bytt skin, för en stund.
En helt ny människa faktiskt.
Detta ledde till att mammas öga, som hon ett år tidigare hade skadat på hon och pappas spavecka.
Hon skar upp hela ögat så linsen man bär framför ögat som skyddar, stack rakt ut.
Därför fick hon ligga inne i circa 4 dagar, besöka doktorer ständigt, medan jag och pappa log vid stranden..
Då det dessutom inträffar något tråkigt för mig. Med tanke på detta Hamamband, gör det att vi som är lite mer känsliga för solen blir 1000 gånger så känsligare mer mottaglig av det negativa.
Jag hade solen i flera timmar i bakhuvudet, dock somnade jag och kände mig lite yr osv men tänkte ingenting mer på det, det är väldigt naturligt för mig att jag blir yr när jag både har solat, badat i för varmt eller sovit och sen reser mig upp fort, detta pågrund av lågt blodtryck uppenbarar jag.
Iaf, på morgonen därpå skall vi som vanligt upp och äta frukost och allmänt chilla inför nästa händelserika dag,
då jag vid hissen med andra människor runt omkring mig, känner hur det blir helt svart för ögonen, allting tonar bort långsamt. Jag såg ingenting. Väldigt kort därefter märker jag även hur mina trummhinnor bara tar över, det brusar och bullrar så högt så jag trodde hela världen skulle höra det, det gjorde mycket ont inuti mig, stor märta.
Jag ramlar ner på golvet, kände ingenting, var som jag bara föll.
Jag såg eller varken hörde pappa, jag kunde inte göra någon som helst ting.
Jag bara skriker och skriker, får inte fram något annat att säga eller be om, bara skriker.
Personalen kommer springandes och efter några minuter får jag tillbaka både syn och hörsel, men mycket svagt.
Jag började se runt omkring mig, kisande, var som hela omgivningen stod och kollade på mig.
Personalen sa att; detta ser INTE bra ut, tydligen såg jag vit/grön ut i ansiktet och helt borta.
Jag gick och lade mig vid polen på skuggans sida som ni förövrigt kan se på bilden här nere sedan.
Där låg jag, folk kom fram med frukost och skulle hela tiden hjälpa till, men jag kunde inte ens tacka.
Jag försökte minnas mitt hemtelefon nummer och namn, som jag alltid brukar tänka på för att veta om jag är medveten eller om det verkligen är allvarligt, jag mindes det inte, när pappa sa Beatrice, undrade jag vem han menade.
Jag var helt veck.
Jag låg på rummet exakt hela dagen, avundsjuk på pappa för att han var ute och levde livet medan jag och mamma fick en stund för oss själva, eller ah, vi hade väl inte så många andra alternativ rättare sagt.
Tillslut kom en välkänd doktor i Alanya och tittade på mig, han sade med en gång, du skall till sjukhus.
Med tanke på att jag inte ätit någonting alls under dagarna jag varit där nere men framför allt inte samma dag, så ville han få in mig. Taxin kom väldigt snabbt, som tur va.

Jag var framme och pappa sa att han var tvungen att gå iväg en stund och skriva på papper osv om mina uppgifter. Vilket gjorde mig räddare än någonsin.
Att behöva vara i ett och samma rum som endast består av turkar förutom jag då, vill säga.
Att ligga där i den sängen och ha flera stycken som håller på med sladdar och grejer och inte förstå någon som helst ting utav vad dem säger, engelska kunde dem framför allt inte heller, var läskigt.
Jag hoppas aldrig att ni får uppleva den känslan. Ush, det är inte ofta jag vill hem från semestrar, jag längtar aldrig hem.
Men vid detta tillfället blev det automatiskt ett undantag, jag ville hem till läkare där hemma som jag förstod vad dem sa.
Det var omöjligt.
Tillslut kom det till det värsta, jag är INTE spruträdd eller något sådant, dock har jag vart det i många tidigare år och gick igenom en jobbig process för att övervinna den rädslan.
MEN, när inte läkarna själva vet vart dem skall sätta in själva nålen osv, när dem testar på båda armarna överallt, undrar man.
Dessutom när båda läkarna på varsin sida om sängen jag log på, kollar på varann som dem aldrig hade stött på något sånt här tidigare. Sen kollade den förvånande på mig och gick därifrån. Jag ville inte ens veta vad dem tänkte, jag kunde inte se det dem såg.
Där fick i stort sätt många timmar av dagen och inpå natten spenderas med pappa bredvid mig, vi kollade på tv.
Jag var nog inne på mitt 5:e dropp, jag saknade mycket värde och näring.
Det kändes som jag för en stund fick tillbaka sjukdomen jag föddes med, det kände som om det var en tillbakablick för vad som inträffade när jag var 5 år gammal, då mina tarmar slutade fungera totalt, pågrund av det jag föddes med.
Det har nog varit det svåraste jag gått igenom någonsin i mitt liv, tror jag.
Aldrig skall jag uppleva det igen.
Iaf, efter ett tag fick pappa nog, han ville inte vara kvar där.
Det kändes inte tryggt för varken honom eller mig.
Helt plötsligt vräker han ur sig; - När läkarna frågar nästa gång hur du mår, så säger du att du mår bra, för både jag och du vill bort härifrån. Och likaså lyssnade jag och gjorde som han sagt åt mig.
Det gillade dock INTE mamma när vi berättat vad vi kom överrens om.
Hon blev riktigt sur för hon visste, hon visste
att detta lika gärna kunde bli en repris av 5 års tragedin.
Efter några återhämtningsdagar gick jag och pressade igen.

Ja, mina vänner. Detta tog tid att skriva haha, vet inte hur många gånger pappa sagt åt mig att jag skall fortsätta packa och bli färdig någon gång. Ja, jag skall börja. Jag vet inte heller hur många gånger han upprepat att ''detta skall aldrig repeteras igen, med Hamambadet dvs''. När vi kom hem hade vi och andra konstaterat att det var det som ledde till dem tragiska händelserna för både mig och mamma, så om ni åker till turkiet och vill komma hem vid liv, UNDVIK HAMAMBAD. Så ja, ni kan nog tänka er att jag är en smula orolig för denna resa men ändå väldigt avkopplad.
Nej hörni, jag sitter fortfarande i morgonrocken helt nyvaken med den icke genomförda packningen, eller ah, inte färdigt på ett tag iaf, måste fortsätta.
Just det, glömde jag berätta att jag fick en bok av Rebecka när hon var här igår som hon tycker jag skall läsa under Turkiet 09. Kärleks Boken heter den, handlar bara om sex och sådant. Ungdomar berättar om sina första sexuella historier och åsikter osv. Mycket intressant faktiskt.
Så gullig var hon, hon kom till mig på eftermiddagen, umgick, hjälpte mig och komma igång med packningen osv.
Så ger hon mig en bok, inslagen med en text till. Otroligt omtänksamt! Jag är ytterst tacksam för det!
Tack så mycket igen, Bex! Den skall jag ta vara på under denna resa!
Att jag alltid lyckas komma in på andra ämnen, när jag bestämt mig för att verkligen göra klart en sak och sedan gör en annan. Typiskt mig. Nu är det 3 timmar kvar tills vi förflyttar oss mot Landvetter, 16:35 går planet, snart har vi begett oss och är framme i ''icke-partybromsarnas stad'' ALANYA !
Vi hörs när jag kommer hem! Sköt om er tills dess!

http://gliimbergbilddagboken.se


Ni ser polen längst bort, på morgonen är det skugga där,
vid en utav stolarna till vänster spenderades min morgon vid, den dagen.




Rebecka Ohlsson + present !


Vi ses när jag kommer hem.



- beatricegabrielleglimberg

Kommentarer
Postat av: David Borgström

HAMAMBAD HETER DET!! DET ÄR INGET BAND FÖR FAN, DET ÄR ETT BAD -.-

2009-05-23 @ 12:39:49

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0